Elin Pettersson

Och på tal om Skellefteå vs Umeå så snackade Dinken i dag om en fråga som jag inser att jag medvetet förträngt - I VILKEN STAD SKA (VILL) JAG BO TILL SOMMAREN OCH FRAMÅT? I really don't know. Att jag skulle stå inför det här beslutet har jag vetat i princip hela utbildningen, men det har alltid varit långt fram i tiden. Fram tills nu.

Grejen är den att jag till hösten går ut på praktik som innefattar i princip hela termin fem (om inte prick hela?). Den kommer jag inte att kunna göra i Umeå då platsbristen här gör att de platserna går till de på priolistan (barn, sjukdomar, you name it. Inget som jag har i alla fall). och dessutom vill jag göra den i Skellefteå då jag hellre "får in en fot" där. Och jag bedömer mina utsikter att tilldelas praktikplats i Skellefteå som goda. Dock har jag möjlighet att få 1800 för dubbelt boende under denna tid om jag fortfarande bor kvar i Umeå.

Termin sex består av 1) 5 v kurs 2) C-uppsats 3) 5 v kurs. C-uppsatsen kan jag skriva hemma i Skellefteå utan problem, och de övriga tio veckorna (som säkert inte är mån-fre jämt) är klart möjliga att pendla.

Termin sju läses i Umeå. Det är en termin. Klart pendlingsbart. Inte heller omöjligt att leta möblerat boende eller korridor under den tiden (om pendlandet skulle bli för drygt). En termin kan jag bo hur lortigt och dant som helst. Det är en termin.

So, what to do? VET EJ! Ekonomin skriker Skellefteå (jag kan extraarbeta och bo hemma hos föräldrarna). Bekvämligheten skriker Umeå (kommer vara svårare att pluggmotivera sig med pendling och grejer). Antalet vänner boende i samma stad skriker också Umeå (då de flesta Skellborna är ute och reser, hetsjobbandes i Oslo eller studerar i annan stad). Saknaden efter bästaste bästaste vännen Therese skriker dock Skellefteå. Och ja, summan av kardemumman blir...vadå? VET EJ VET EJ VET EJ. Det enda jag vet är att jag står inför ett beslut som måste fattas snart, att jag inte kommer känna mig klokare om en månad, och att oavsett vilket beslut jag tar så kommer det kännas både rätt och fel på samma gång. No easy way out, alltså.

Nä. Måste bli lite tankeskringrande step dance (hm, smart att ge sig in på det svåraste steppasset när det var år och dar sedan senaste stepen, eller träningen allmänt för den delen) och ett telefonsamtal till min kloka mor. Och bäst av allt (och möjligen allra mest lugnande) uthämtande av paketet som väntar på posten. Den beska karamellen måste jag nog suga på ett litet tag till.