Maria-Andersson.se
Föreläsningen i går var helt underbar! Jag var förbannad och smågrät om vartannat. En sak som verkligen gör mig förbannad är fosterhemsfamiljer! Jag kan liksom inte för mitt liv förstå hur de kan tycka att det är okej att ta emot ett barn, och sedan bara kasta det vidare när det blir för jobbigt. Jag menar, fosterfamiljer har väl samma ansvar för barnets liv som vanliga föräldrar, eller föräldrar som adopterar? Nej, inte juridiskt tänker ni, men vem fasen bryr sig om en jävla bok när ett barns framtida liv och mående står på spel? Inte jag i alla fall! Och det handlar ju dessutom inte om att bryta någon lag, utan bara om att praktisera lite vanligt vett och en dos empati. Okej, jag menar inte att man kunna klara av allt själv, givetvis ska man ta hjälp utifrån om situationen blir ohållbar, men det gäller ju liksom oavsett om det barn man tar hand har sett insidan av ens egen pung/äggstock eller inte. Men det verkar som att alla ger upp så himla lätt och lämnar tillbaka leksaken när den inte är rolig längre.
Herregud, man tycker ju att fosterföräldrar borde ta reda på vad de ger sig in på innan de beslutar sig för att ta emot ett barn. Det kan ju en ärthjärna förstå, att fosterbarn inte är fosterbarn på grund av att de drog en nitlott och blev tvingade att tas ifrån sina ursprungsfamiljer, bara för att fenoment fosterhem skulle kunna existera. Och den som tror att en svår uppväxt och ett bortlämnande inte sätter djupa spår, den måste ju vara helt avtrubbad. Grejen är ju, att inte fan blir det bättre av att bli bortlämnad igen och igen och igen. Hur ska ett sådant barn nånsinn kunna känna sig älskvärt, och känna tilltro till att vardagen kommer att vara densamma i morgon. Hur ska ett sådant barn våga älska, när det är inristat i dess hjärna att besvikelsen gömmer sig i garderoben. Nu menar jag inte att alla fosterhemsfamiljer är hopplösa, men det finns ett stort antal som är det, och det gör mig förbannad att dessa familjer minskar redan utsatta barns chanser att få en ljusare framtid med villkorlös tilltro och evig kärlek, förälder och barn emellan.
"Som barn kände jag aldrig samhörighet med någon, jag kunde inte lita på någon och upplevde att kärleken var villkorad. När jag flyttade från mitt andra fosterhem som 6-åring trodde jag att det berodde på att jag smackade vid matbordet.
Varje flytt förstärkte utanförskapet och den dåliga självkänslan."
- Maria Andersson
Herregud, man tycker ju att fosterföräldrar borde ta reda på vad de ger sig in på innan de beslutar sig för att ta emot ett barn. Det kan ju en ärthjärna förstå, att fosterbarn inte är fosterbarn på grund av att de drog en nitlott och blev tvingade att tas ifrån sina ursprungsfamiljer, bara för att fenoment fosterhem skulle kunna existera. Och den som tror att en svår uppväxt och ett bortlämnande inte sätter djupa spår, den måste ju vara helt avtrubbad. Grejen är ju, att inte fan blir det bättre av att bli bortlämnad igen och igen och igen. Hur ska ett sådant barn nånsinn kunna känna sig älskvärt, och känna tilltro till att vardagen kommer att vara densamma i morgon. Hur ska ett sådant barn våga älska, när det är inristat i dess hjärna att besvikelsen gömmer sig i garderoben. Nu menar jag inte att alla fosterhemsfamiljer är hopplösa, men det finns ett stort antal som är det, och det gör mig förbannad att dessa familjer minskar redan utsatta barns chanser att få en ljusare framtid med villkorlös tilltro och evig kärlek, förälder och barn emellan.
"Som barn kände jag aldrig samhörighet med någon, jag kunde inte lita på någon och upplevde att kärleken var villkorad. När jag flyttade från mitt andra fosterhem som 6-åring trodde jag att det berodde på att jag smackade vid matbordet.
Varje flytt förstärkte utanförskapet och den dåliga självkänslan."
- Maria Andersson
Kommentarer
Trackback
