Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det
Det blev en riktig toppenkväll i går, även om den inte blev riktigt som vi tänkt oss. Då vi var lite blåögda och trodde att vi inte behövde boka biobiljetter rann de oss liksom ur händerna. Men, vadå, lika glada var vi för det, tror jag. Eller i alla fall i efterhand. Vi lagade fläskfilé med potatisklyftor, beasås, smarrig sallad och inte att förglömma vitlöksbröd som Marie fixade genom en hjälteinsats. Och tack vare(?) att vi missade bion så hann vi njuta av middagen också. Vid 22 handlade vi karra på ÅC och hyrde en Irene Huss-rulle, som jag i och för sig bara såg typ hälften av eftersom jag gömde mig under ett täckte som en annan livrädd bebis, but that's me!
Vid 01.30 snåret knallade jag hem genom ett kolsvart Ålidhem i regn och rusk och storm. Och med en läskig (ja, enligt mina mått då) film i bakskallen. Och jag kan upplysa er om att man hinner tänka en jävla massa under tio minuters promenad. Först tänkte jag att inte en jävel skulle pallra sig ut i skyfallet av fri vilja. Därefter tänke jag att alla världens psykopater troligen tänkt ut att spåren av mitt blod, mina inälvor och troligen också vätskor från de själva skulle vara bortspolade i någon oändlig brunn innan söndagssolen steg upp och någon lade märke till min frånvaro. Jag gick förbi byggarbetsplatsen på skolan de håller på att riva, och föreställde mig hur jag skulle bli ingjuten i betong, och jag drog blixsnabbt igen dörren efter mig så att portlåset skulle stänga ute alla hemskheter, bara för att sekunden efter ångra mig då jag föreställde mig hur jag istället låst in mig själv med mördaren som troligen väntat i trappuppgången och nur var redo för vår katt och råtta lek...
Anyway. Jag lever än. Nu sitter jag och uppdaterar hotmailen med jämna mellanrum i hopp om att Mårtengås ska höra av sig om Hemavan. Och så sitter jag och gruvar mig för tentaplugget som drar igång i morgon. Nu är vi på upploppet och jag tänker plugga som ett as och få ett toppresultat på tentan! Hur jag ska få ihop de kommande två veckorna har jag dock inte en aning i helvete om. Men, då är det ju trots allt bara två veckor också! Och vad spelar två veckors kaos för roll när man därefter får sex veckors semester i Uganda, följt av julafton ett fåtal timmar efter att man kommit hem, och därefter förhoppningsvis några underbara dygn med snowboardåkning, mys och partajande i soliga och snöiga (inga men!) Hemavan, omgiven av några av de bästaste vännerna man kan ha? Det här året kommer att få ett oöverträffligt slut och jag kan inte säga annat än att... I'm a lucky girl!
Vid 01.30 snåret knallade jag hem genom ett kolsvart Ålidhem i regn och rusk och storm. Och med en läskig (ja, enligt mina mått då) film i bakskallen. Och jag kan upplysa er om att man hinner tänka en jävla massa under tio minuters promenad. Först tänkte jag att inte en jävel skulle pallra sig ut i skyfallet av fri vilja. Därefter tänke jag att alla världens psykopater troligen tänkt ut att spåren av mitt blod, mina inälvor och troligen också vätskor från de själva skulle vara bortspolade i någon oändlig brunn innan söndagssolen steg upp och någon lade märke till min frånvaro. Jag gick förbi byggarbetsplatsen på skolan de håller på att riva, och föreställde mig hur jag skulle bli ingjuten i betong, och jag drog blixsnabbt igen dörren efter mig så att portlåset skulle stänga ute alla hemskheter, bara för att sekunden efter ångra mig då jag föreställde mig hur jag istället låst in mig själv med mördaren som troligen väntat i trappuppgången och nur var redo för vår katt och råtta lek...
Anyway. Jag lever än. Nu sitter jag och uppdaterar hotmailen med jämna mellanrum i hopp om att Mårtengås ska höra av sig om Hemavan. Och så sitter jag och gruvar mig för tentaplugget som drar igång i morgon. Nu är vi på upploppet och jag tänker plugga som ett as och få ett toppresultat på tentan! Hur jag ska få ihop de kommande två veckorna har jag dock inte en aning i helvete om. Men, då är det ju trots allt bara två veckor också! Och vad spelar två veckors kaos för roll när man därefter får sex veckors semester i Uganda, följt av julafton ett fåtal timmar efter att man kommit hem, och därefter förhoppningsvis några underbara dygn med snowboardåkning, mys och partajande i soliga och snöiga (inga men!) Hemavan, omgiven av några av de bästaste vännerna man kan ha? Det här året kommer att få ett oöverträffligt slut och jag kan inte säga annat än att... I'm a lucky girl!
Kommentarer
Trackback
